Bort bort bort!!! Jag hatar dom!

Dom jävla spökena som flyttat in i mitt huvud och verkar trivas hemskt bra där... 

Var kommer dom ifrån och varför kan dom inte lämna mig ifred??

Vill inte ha dom där!! 

Jag vet att jag tänker och analyserar way to much. 

Varför är jag så hemskt osäker? Har det med det gångna att göra? 

Ja, jag blev sviken. Men måste jag tro att jag ska bli det igen? Varför kan jag inte känna mig säker i det jag har utan att jag ska kuka ur så fort det inte riktigt följer "rätt" mönster?

Fast å andra sidan vill väl alla nångång höra, jag älskar dig eller va fin du är! Eller?

Jag älskar, vill ju att nån ska kunna säga att han tycker om mig med.  Jag vet ju att nån gör det, men jag vill höra det nångång med...

Har det med bekräftelsebehov att göra? Är jag helt fel ute? 

Eller jag är kanske inte värd att älskas?

Det blev min lott här i världen, att inte kunna bli älskad...

Är det så här livet ska va? Tomt och innehållslöst?

Det är iallafall tur att jag lyckats få mina två fina barn! Ja, dom är fina trots alla bråk!! Vad vore jag utan dom? Hade nog inte funnits om dom inte hade funnits...